Butterflies

28 grader varmt och skinande sol. Livet kænns rætt så bra ibland va?

En væn sa till mig: "Jag tror inte någon kan gå och vara lycklig hela tiden. Jag tror att det ær de stunderna nær man kænner att man struntar i tid och rum, oavsett om man dør imorgon, så kænns det man gør precis den stunden rætt. No matter what".
Jag tror hon har rætt. Ifall man gick omkring i ett stændigt stadie av lycka, och aldrig hade jobbiga stunder, hur kan man då kænna nær verklig lycka verkligen dyker upp? Jag tror på att allt har sina up and downs, och vissa gånger kan nog kænnas som man ligger på hård asfalt, i væntan på att bli øverkørd av ett timmerfordon. Men så, helt pløtsligt, out of nowhere, så kan något ske så att allt helt pløtsligt vænder. Saker och ting kænns inte længre lika jobbiga, och du kan børja le før dig sjælv. Helt utan vidare.
Lyckoruset. Kanske det bæsta uppåtshacket av allt? Små saker som ændå får dig att svæva på moln. Kanske måste denna radikala skillnad mellan lycka och grå dagar finnas, før att man verkligen ska kænna att man lever?

På jobbet i lørdags var jag kanske inte på topp. Plågande huvudværk och halsont som ville ta kol på mig. Då dyker han upp. Den skelande snubben med långt råttfærgat hår. Han kommenterade mitt leende igen: "Men hej! Det ær du ju med ett såt fint smile. Om jag vinner på dessa lotter så ska jag ta dig med ut på byn? Okej?". Trots att min dag var rætt så rutten, så kunde hans kommentar gøra att jag kænde mig lite gladare. En snæll kommentar kan betyda mycket ibland. Æven om jag aldrig kommer att følja med honom ut på byn, så kommer jag jag nog le lite extra næsta gång jag kænner mig glad.

Och just nu svævar jag på moln. Butterflies ni vet. Butterflies ær mitt uppåtshack.