Nu ska jag på dejt. ciao

Den här stan har feber ikväll

Det är fredagskväll och jag är ensam hemma. Klockan börjar ticka mot 02:00, vilket betyder att det är sovdags snart. Min roomie är ute och ränner på stans krogar som en mars-katt, och jag undrar just vilken tid hon kommer inramlandes (OM hon nu kommer hem ikväll)?! Själv så var jag hemma från jobbet vid tiosnåret, och har hunnit med städning och mycket dötittande på tv:n (hur kul var det inte att Mange vann Let's dance?). Jag borde egentligen ha övat lite gitarr dessutom, men hell no!

Veckan i övrigt har lunkat på i bra takt. I tisdags gick jag och Sara gick på ett Cafè som heter Bøcker & Børst och tog oss en öl. Där inne träffade vi på Carlings-killen och hans kompis (Carlings-killen är en grabb som jag lyckas träffa random lite här och var). En piercad Andreas Wilson är vad han liknar (för den som undrade). Vi slog oss ned med dem ett tag, innan vi drog vidare för att möta upp med Sofi och co på en bar för att lyssna å trubadurbandet som spelar på tisdagar. Rolig kväll, den får fyra av fem apor.

Eftersom detta inläggs dolda tema verkar vara utelivet i Stavanger kan jag ju avrunda det hela med att vi ska nog ut på på stadens gator imorgon med. Efter jobb bär det av till Sofi där det vankas förfest, sen får vi se vart vi hamnar. Den som lever får se, som jag brukar säga,
(men jag gissar på Checkpoint) Mjau.

Steve om Bob Dylans konsert:

Steve säger:
sen äre klart att man fick ju inte höra alla låtar han spelade, men jag grät när han spelade lay lady lay och love sick

Steve säger:
oj

Steve säger:
det där blev fel

Steve säger:
man fick ju inte höra alla låtar man ville höra

Steve säger:
ska det stå

Steve säger:
hahahahahahahaha gusseligen vad fel det blev tänk om det var så att dem hade vakter som sprang omkring och höll för ens öron emellanåt under konserten för att man inte skulle få höra allt

angie säger:
HAHAHAAH jaaa jag skrattar högt

Steve säger:
hahahaha jag med

angie säger:
och du blev glad för att lay lady lay var en av de du FICK höra

Steve säger:
hahahahahahahahahaha så glad att jag grät, låten var inget särskilt med...men äntligen var det min tur att lyssna

Once upon a time

there was a girl standing in her bathroom getting ready for work. She had a toothbrush in one hand and a camera in the other. It turned out to be an interesting combination. The end.

And the winner is...

Jag har överträffat mig själv, -igen.
Igår var min första lediga lördag sen jag började mitt jobb på Helgo. Jag och Sara hade en väldigt skön dag med gemensam frukost, shopping och städning av lägenheten. Närmare kvällen bjuder vi in två arbetskompisar på förfest, och sedan bar det av till byen (och Checkpoint). Jag var väldigt på topp, och de är oftast då jag får de bästa av ideèr. För att slippa risken att förlora jackan igen, men bli av med den på samma gång, så går jag till baren och sträcker fram den till bartendern. Hon sa att de inte kan ta hand om jackan, men det var då jag tog till min masterplan. Jag sa: "Nej men jag hittade den här jackan på golvet. Jag vill bara lämna in den", och sen var biffen klar. Jag slapp släpa runt på min jacka och kunde ränna runt hur mycket jag ville (jag ska åka och hämta den om en timma, hoho). Vid slutet av kvällen hittade jag en snäll själ som lånade ut sin skinnjacka till mig. Mina utstuderade planer går i verket nuförtiden. Jag och Sapa bjöd in på efterfest hemma hos oss. Stackars hyresvärd, han kan inte få så mycket skönhets-sömn under helgerna när vi dunkar musik. Hursomhelst bestämde sig skinnjacke-killen att han var tvungen att gå. När jag frågade varför berättade han att han var gift och visade mig ringen på sitt finger. Väldigt fint och väldigt komiskt. Undrar vad frugan sa när han kom inramlandes vid sju-snåret?

Welcome to our freakshow

J och livet

Jag pratar ofta med min vän J om hur saker är och skulle kunna vara. Om att sitta och dagdrömma på en buss, eller längtan till något som känns för långt bort för att nå. Vi pratar mycket om vad som får en att må bra, men även det som gör ont. Nu är vi båda äldre än vad vi var för ett år sedan, och vi har nog lärt oss en del sen dess. Vi sa redan vid årsskiftet att vi kände att 2009 skulle bli vårt år, och året har haft sin fantastiska början. J har hittat kärleken, trots att den var tvungen att resa iväg från henne ett tag. Hon har lärt sig att längta kan vara något bra det med. Hon har även fått det klart för sig vad hon vill göra i höst, -studera. Jag däremot fick mig årets första fling och fick upp ögonen för en mycket fin person. Sedan tog min impulsivitet överhand, och jag reste innan jag ens visste om det kunde leda till något bra. Jag började ett nytt liv i en ny stad. Varje dag bara flyter på, och det blir egentligen aldrig tråkigt. Jag har även slutat vara rädd för att bli kär, och försöker ta var dag som den kommer. You'll only live once, carpe diem.

All den här tiden som jag vilat och velat. Vilat och väntat och kastat bort. Inte nu, kanske sen, kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott.

-Markus Krunegård

I fell in to a burning ring of fire

Egentligen hade jag tänkt att skriva om gårdagen just nu, men det blev ändrade planer. Just nu sitter jag här liten och ynklig, snyftandes och skulle helst av allt vara hemma i mitt hus i Fillingen. Jag vet att mamma är hemma och att hon skulle ta hand om mig. Nu sitter jag ensam i lägenheten med en smärta som är olidlig. Jobbet börjar om fyra timmar, och jag är inte ens säker om jag kan förmå mig att få på mig gympaskorna. Jag vet att om jag ska få tag i tigerbalsam måste jag ut på byn, och den resan känns allt för lång för att stå ut med smärtan. What the hell to to? Min moder avrådde mig från att jobba idag, men det skulle bli allt för stor ångest om jag visste att jag missade en hel dags paycheck. Vad som skett är att jag får en fucking jävla nackspärr!! NACKSPÄRR! Jag hade inte tänkt att det kunde dyka upp bara sådär, och jag har inte varit med om det förut. Jag satt nyvaken här i soffan och gjorde upp planer för kvällen. Hela kroppen kändes trött och slö så jag tänkte sträcka på mig som en helt vanlig trött person gör, och då sa det bara KLICK, och ljudet efterföljdes av en olidlig smärta som spred sig ner för vänster sida av halsen, ner mot axeln. Huvudet är omöjligt att vrida, och jag är helt hjälplös. Ett tag satt jag och funderade om jag halvt knäckte nacken på mig själv. Ett omedvetet självmordsförsök som misslyckades, så att jag istället får sitta här halvt döende. Fan vad man känner sig ynklig när det väl gäller. Det som räddar mig mitt i allt lidande är att Sapis köpt en kabel till stereon vi har, så jag kan sitta och lyssna på musiken från min ipod på högtalarna. Just nu spelas Håkan Hellström - Försent för Edelweiss, och lugn musik är vad jag behöver för tillfället. Jag får berätta om gårdagen en annan gång, för nu måste jag försöka få slut på mitt lidande på ett eller annat sätt.
Jag säger som Mr Johnny Cashs skulle ha sagt: "and it burns, burns, burns -the ring of fire".

Kattens och hundens dagbok

Det är torsdag, och jag sitter mitt upp i vår slagfält som en gång har varit bords- och golvyta. Det är tydligen idag som jag lovat mig själv att städa upp lite innan jag drar på jobbet, good luck with that.

I helgen när jag och Sapis var på checkpoint så träffade vi en ny svensk, Sofie, på tjejtoan. Checkpoints utbud av bra folk är då inte dåligt. Vi hittade ett bord, och sedan satt vi och drack några öl. Träffade även på en norska som var väldigt rolig och kvällen fortsatte bra.

Sen i tisdags efter jobbet sms:ade Sofie om vi hade lust att hänga med henne och hennes roomies på någon musicquiz på en bar som heter Martinique. Det är det som är så kul med Stavanger, att de har saker going on i princip varje dag. Sapa hade tyvärr kvällsmöte med jobbet, så hon kunde inte hänga på, men jag tog mitt pick och pack och drog. Hemma hos Sofie drack vi öl, och gick sedan ner till baren. Frågorna var väldigt svåra, så vi scorade inte direkt höga poäng. Efteråt gick vi hem till deras lägenhet igen för att dricka lite till (en eventuell utgång blev diskuterad). Sedan plockades gitarrerna fram och Sofie och Robin (en av hennes roomies) stod för underhållningen. Riktigt trevlig kväll med andra ord. Det blev dock ingen utgång, eftersom kvällen gick så sjukt fort.

Jobbet går även det som en dans. Långtradar-överkörar-tanten har blivit så snäll mot mig, och det är nu istället jag som måste hjälpa henne med kassan, då hon inte kan. Fick höra av en arbetskompis att hon har en tendens att bitcha på nya personer. Igår fick jag t.o.m. höra av henne hur flink (duktig) jag var. WAH!

http://www.youtube.com/watch?v=pcNJEBgaaA0

Seriöst? Jag sitter och skrattar högt varje gång. Haha you'll never know what your cat thinks.